( Min gode vän Kjerstin har hjälpt mig att skriva uppdateringarna här på bloggen.
Vi kan inte skriva "rett svenska"
så du får ursäkta att det finns några grammatik och stavfel! )
Jag vet det är någon som tycker
det är konstigt
det som hände i min relation till Knutby Filadelfia.
- Det började med mitt besök i Knutby i 2014.
Jag kom dit 4.april 2014 första gången, jag körde av huvudvägen.
Då
jag plötsligt några barn som var klädda i folkdräkt kläder,
utanför det som såg ut som en hangar.
- Aha, tänkte jag.
Där har vi det. Jag parkerade min bil, gick in i gangen.
En mycket vacker
kvinna stod utanför dörren inn till mötsalen.
Och hvilken atmosfär rådde där inne.
På det viset blev jag känd med Gabriel Spännar.
Jag gillade honom mycket väl och gör d ännu.
Vi blev vänner på Facebook.
Och på det viset fick jag många gode vänner inom Församlingen.
Men mycket skulle förändras.
- Mitt första besök i Knutby var 4 april, altså
två dagar förut.
Det första jag gjorde, var och dra en tur på kyrkogården
där jag fotograferande Helene Fossmos grav.
- Så jag stannade bilen utanför kyrkan och såg aulan på andra sidan
av vägen.
Efter det jag fått veta måste detta vara stugan
der Åsa Waldau ingick sin pakt med Jesus, som hans komande brud.
- Hon blev den vackra, sköna «Tirsa», som kunde trollbinda
en vilken
som hälst mann, och bedåra dom
så de blev mjuka som smöret på en smörgås!
Jag vågade inte fråga någon om vägen till Knutby Filadelfia den kvällen.
Det ångrar
jag på, för dom hadde musiccafe den kvällen.
Där vilde jag då träffa folk på et mer informelt sätt.
- Istället tömde jag hyllan på ICA för “Kalles Kaviar“!
En pojke blev mycket förvånad att jag tömde hela hyllan for kaviar,
så jag förklarade honom att vi inte har så god kaviar hämma i Norge!
- Hon i kassan var mycke vänlig mot mig.
En mycke
skön kvinna jobbat med varor i hyllarna.
Derefter körde jag förbi skolan.
Och skrattade då det såg ut som vägen bar namnet, «Blodåkervägen».
- Det var naturligtvis «Bladåkervägen»!!
Jag körde till Bladåker och var rätt i närheten av stället
där min senare aller bästa vän i Knutby bor; Linda Elvin!
- En mycket vacker och kunnig kvinna.
Vi fann varann genom poesien, och hon
översatte dikter jag skrivit till svenska!
Vi planerade även och skriva en poesisamling tilsammans!
- Hon blev min vän, ändå jag kjørde hårt mot Församlingen!
Jag kände att jag var tvungen att
hålla fast mitt arbete med Knutby Philadelfia,
vilket tyvärr innebar att jag förlorat kontakten med Linda.
Jag saknar henne mycket.
Linda Elvin sjunger i Annakören, som leddes av
Åsa Waldaus yngre
syster, Anna Alexandersson!
Anna är et musikalisk geni, och är en mycke duktig- och insiktsfyld person.
Linda är mycket tacksam för Anna.
När jag besökte Knutby, var jag en stund
i en tilldelning
som inte var långt ifrån BRO
Jag var helt ensam, och reste runt.
Jag har hela tiden gillad mitt eget selskap; att vara fri som en fågel.
Så bestamde jag mig för att resa till Knutby.
Jag fick många
gode vänner inom Församlingen,
och vi hadde kontakt på Facebook!
Efter en tid fick jag advarande röster.
Jag hadde då skrivit mycket positivt om Församlingen.
Bland annat i et svensk kriminalmagasin,
«Paragraf»
- Men- jag fick en varing, från redaktören, om att jag måste akta mig för Församlingen.
Jag hade blivit mycket förtjust i människor i Knutby.
Men efter ett tag, fanns det flera faktorer
som ledde till en klyfta mellan oss.
Jag skrev mail till Åsa. Hon blev mycket uppmuntrad av denne.
Peter Gembäck hälsade mig också från Åsa.
Jag blev inbjuden att Knutby, från honom, om jag körde
förbi.
Samt till träningsskolan; ett slag bibelskola.
Jag vet många journalister och besökande sa dom var
lite rädda förut dom kom till Församlingen.
- Jag visste det, men jag trodde inte på
det.
För det beror på hur man betär sig.
Ingen frågade mig om jag var journalist. Inte om kristen tro hällre.
Jag blev mött med respekt och jag kände mig oppmuntrad och glad!
Som jag tidlegere
har nevnt, blev jag kjend med Gabriel Spänner;
en mycket trevlig mann!
- Han hentade dricka till mig efter Gudstjänasten, och vi talade
med tre andra gode män, som var arbetare.
Vi talade om Knutby. Om arbete. Och liknade
saker.
Ingen frågade om jag var journalist eller Kristen.
Ei häller inte mitt namn!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Jag tycker
inte det är ätt att tala om mig själv i känsliga saker.
Men ett tag kom jag i kontakt med människor
som hade förlorat kontakten med sina närmaste i Knutby Filadelfia.
Jag började då konfrontera
medlemmar med informationen
jag fikk från personer inom Församlingen.
«Jag var som spetsen på ett fotbollslag, skulle man kunna säga!»
Jag vidarebefordrat information från människor, men frågade
inte
där de fick sin information från
- Jag konfronterade medlemmer- och ledare i Församligen.
Därför kom det som en chock, jag vände så fort.
Anledningen till uppbrottet är mycket känslig
och personlig,
så jag vill inte gå in på detaljer.
Vänner på Facebook konfronterade mig.
Det var altså djupt pärsonliga kjänslor som förde mig åt andra sidan.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta.
- Men jag rev ner alla relationer och band till vänner,
da också dom i ledningen i Församlingen.
Jag var arg och bröt alla band.
Jag vet det är känslig
för många.
Jag blev så god venn med dom.
Flera behöll mina hälsningar och bilder på deras Facebook- väggar.
Jag förklarade för Emil Wickman vad som äntligen hände.
Att det var mycket såra, psykologiska grunder till denne avgjørelsen.
Och jag kände en mycket känslig och dubbel relation till Åsa Waldau.
- Jag ville försvara henne, men det blev förväntad
av
dom som trängde stöd från mig, att jag stod i mot henne.
Det kändes som att jag svek henne.
- Att «jag lät mig skjuta, att gå emot henne!»
Jag raserade en relation till Åsa, bästa
fall kunde få henne ut av isolasjon.
- Istället svek jag henne, som alla dom andra.
Det känns mycket känslig, och jag er inte stolt av vad som hände i den tiden.
- Jag bröt dialogen och kontakten med medlemarna.
Det var stora konfrontationer helt öppet på Facebook!
- Tonen var hård från min sida.
Jag fyrade da bara med gammal information från böcker och tidningar.
Så bröt jag alla Facebook vännskap.
Dermed blev allt förd över på mailar och innboxar.
Tonen var hard.
Peter Gembäck ville anmäla mig til polisen.
Jag fick kontakter med dom
som mistade vänner och familj till Församlingen.
Och jag fick veta att jag var den ända som skrev TILL Församlimgen,
och inte bara OM den!
Jag fick veta att luften langsamt gjekk ut av Församlingen,
grunnat mitt arbete för att medlemar skulle bli
påvärkad.
Jag fick info som inga journalister kände till!
Det chockade dem att jag visste så mycket från insidan.
En av dom kallade mig «Arn, Riddaren».
Dom sätte sin lit till mig.
Jag
var rädda dom skulle känna sig besvikna.
Att jag misslyckades.
- Men jag fick rapporter.
Det hände saker i Knutby.
Jag blev uppdaterad på mailer.
En expert såg mina innlägg i krim- magasinet «Rapport»
i Sverige.
Redaktören var den som advarade mig i början,
da jag startade skriva om Knutby Filadelfia.
Experten sa jag visste tydligen vad jag talade om.
Och jag fick mycket viktiga råd och faglig information,
itillegg til analyser- och upplysningar om Församlingen.
- Detta var avgörande för mitt arbete.
Det var vid denna tid fick jag en mycket god vän i Knutby; Linda Elvin!
- En mycket vacker och vis kvinna!
Hon
var en god vän, att jag var förtjust i!
.
Hon var poet som jag, och översätte mine dikter til svenska!
Vi talade också om et bokprosjekt tilsamans!
Men det var tungt förr Linda att jag gick så hardt
ut mot Församlingen.
- Hon var inte medlem i den, men alla hennes vänner var där,
och hon sång i koren i kyrkan.
Hon «kände sig mellan barken och veden», grunnat mitt engasjement mot Församlingen.
Tre gånger lovade jag Linda att jag skulle
låta vare om att skriva mer om Församlingen.
- Men jag bröt dom alla.
Båda Linda och jag föll «mellan barken och veden»!
- Jag hadde en uppgift;
jag skulle hjälpa dom
som hadde mistat kontakten med sina kära.
Jag kunde inte hålla mitt löfte, som jag hade sagt till Linda.
Så jag gjorde det misstag att blokkera henne på Facebook.
Jag
ville inte at hon skulle lida förr mitt kör mot Församlingen.
MEN jag har ångrat bittert.
Jag var feg, och det är en skam det jag gjorde.
MEN jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag ville
inte svika mitt uppdrag.
MEN jag hadde svikit Linda.
Det var hon som hadde rätten att välja.
- Inte jag. Jag gjorde allt fel
Jag är mycket resultatorienterad, och « da går jag rakt på ».
-
«Hårdt och brutalt.»
På liknande sätt var det med dom andra medlemmarna.
- Jag lot dom inte välja om dom ville fortsätta vänskapen med mig,
trots jag var hårdt konfronterande.
Så jag fortsätta mitt hårda informstionskör.
Jag visste det som hände i det innarste i Församlingen.
- Information som ingen journalister visste om.
Så fick jag veta at Patrik Waldaus älskarinna
gjenom minst 17år,
Maria Larrson, hade lämnat Knutby, och ankom Göteborg midt i natten!
Patrik följde inte med. Peter Gembäck och Josefine Frankner åkte med Maria
ner till hennes familj i Göteborg.
- Det blev början på en process.
Ekspertene sa att jag troligen var orsaken till att hon drog.
At hon innsåg sin situation i Knutby!
Jag informerades omedelbart efter Maria Larsson ankom Göteborg.
Och
talar om för mig att hennes vän, Anna Fält, om just detta.
I julen 2016 fick jag glada nyheter från informantarna;
- Familjer återförenades efter många år, och firade jul tilsammans!
Jag grät
mina tårar av lycka och glädje!
- För detta tillämpas på nästan alla, eller alla, sa min kontakt innan Församlingen.
Åsa och Patrick blev skilda, och Patrik gick ut av lädningen i Knutby Filadelfia!
- Hans stora kärlek i många år, hade rest från honom.
Forsamlingen skakades.
Peter Gembäck drog da med Åsa Waldau till Canada förr att «stifta en nye religion!»
- Då
dom kom hem, var det total kaos innan Församlingen!
Det kom också ett mail om att jag inte måtte komma till Knutby.
Urban Fält hade rest från Knutby.
Åsa och Patrik var skilda.
- Om jag kom Knutby,
skulle det finnas totalt kaos, som om det inte var nog redan!
Då lärde jag mig att Åsa hade lämnat Knutby.
och slagit sig ner i sin syster Karinas stuga i Frövi, utenför Örebro.
Jag
varnade Jacob Zetterman, Sveriges bästa journalist.
- Han konfronterar Peter Gembäck, och resultatet var flera artikler
i tidningen «Dagen», där han ger alla andra skulden för vad som hänt.
Fast han sa
«Vi har gjort medmänniskor ont »
Således slutade min personliga berättelse, Fram till nu.
¤ Arnstein Vada, 31.03.2017 ¤
